Svavelvulkning bygger på svavelbryggor mellan polymerkedjorna och kräver dubbelbindningar i polymeren (NR, SBR, NBR, EPDM med hög dienhalt). Svavelsystem ger goda dynamiska egenskaper, hög rivstyrka och utmattningsbeständighet, och används därför för däck, dämpare och dynamiskt belastade detaljer. Nackdelar: sämre värmeåldring och högre kompressionssättning (compression set) än peroxidvulkat, eftersom polysulfidbryggor omlagras vid värme.

Peroxidvulkning skapar direkta kol-kol-bindningar mellan kedjorna. Det ger bättre värmebeständighet (för EPDM: ca +150 °C mot +120 °C för svavelvulkat), lägre kompressionssättning och bättre kemikaliebeständighet, men något sämre riv- och utmattningsegenskaper. Peroxidvulkning kräver syrefri härdning vid ytan (syre inhiberar reaktionen) vilket ställer krav på processen, t.ex. formpressning i sluten form eller saltbad/UHF med kvävgas.

Tumregel: statiska tätningar med krav på låg kompressionssättning vid hög temperatur (t.ex. O-ringar i motorer) → peroxidvulkning. Dynamiska produkter med böj- och slagpåkänning (däck, bälgar, dämpelement) → svavelvulkning. För EPDM i ångmiljö är peroxidvulkat i princip alltid rätt val, svavelvulkade EPDM-tätningar i ånga hårdnar och spricker i förtid.