Den viktigaste fällan: omnumreringen 2018 Provning av hårdhet på färdig vals ("apparent hardness") låg tidigare i ISO 7267-serien. 2018 konsoliderades serien in i ISO 48. De gamla beteckningarna ska dras tillbaka ur språkbruket till förmån för de nya: ISO 7267-1 ersätts av ISO 48-6:2018 (IRHD på vals), ISO 7267-2 ersätts av ISO 48-7:2018 (Shore på vals, A och D), och ISO 7267-3 ersätts av ISO 48-8:2018 (Pusey & Jones på vals).

"Apparent hardness" är en medvetet vald term: värdet mätt på vals beror på valsdiameter, beläggningstjocklek och, vid tunna skikt, kärnmaterial. Det är INTE materialets hårdhet mätt på en plan provkropp.

Hårdhetsskalorna Shore A/D mäts enligt ISO 48-4:2018 (som ersatte ISO 7619-1) respektive ASTM D2240 (12 durometertyper, inte direkt ekvivalent med ISO). Metoden bygger på en fjäderbelastad intryckskropp med momentan eller kort avläsning. Kända felkällor: provtjocklek under 6 mm ger falskt höga värden, en krökt yta kan ge en avvikelse på 10 enheter eller mer, och mätningen är temperaturberoende (konditionera vid 23 °C).

IRHD mäts enligt ISO 48-2:2018, med metoderna N, H, L och M (mikro). Principen är kulindentering och värdet är modulrelaterat.

P&J (Pusey & Jones) mäts enligt ASTM D531: en kula med diameter 3,175 mm belastas med 9,8 N och avläsningen sker efter 60 sekunder, i djup uttryckt i hundradels millimeter. Skalan är omvänd (ungefär 0–300, där lägre värde betyder hårdare material). Metoden används på tjocka valsbeläggningar, till exempel inom pappersindustrin, eftersom de 60 sekundernas hålltid fångar krypbeteendet under ihållande nyplast. Provtjockleken måste vara minst cirka 12,7 mm (0,5 tum).

Konvertering mellan P&J och Shore är principiellt opålitlig, eftersom de två metoderna bygger på olika deformationsmekanik (P&J förkomprimerar gummit intill kulan). Kommersiella tumregeltabeller finns i handeln, till exempel från Hannecard: Shore A 100 motsvarar ungefär P&J 0–3, Shore A 97 motsvarar P&J 5–10, Shore A 95 motsvarar P&J 10–15, och Shore A 55–60 motsvarar ungefär P&J 50–60. Ingen ISO- eller ASTM-sanktionerad omräkningsformel existerar dock. Hannecards tabell innehåller dessutom ett internt inkonsekvent värdepar (50 Shore A kopplat till 50 P&J, vilket bryter mot skalans egen riktning). Det är oklart om det är ett avläsningsfel eller ett fel i tabellen, och frågan är olöst. Ingen annan leverantörs kompletta tabell har gått att få tag på, så hur mycket tabellerna skiljer sig mellan olika tillverkare är fortfarande en öppen fråga. Över cirka 95 Shore A bör man byta till Shore D-skalan (överlappzonen ligger på ungefär 80–95 Shore A mot 30–50 Shore D). Att ankarpunkterna sprider sig såpass mycket visar i sig att omräkningen bara är ungefärlig.

Mätpraktik på vals är företagspraxis, inte ett standardkrav. Hos Hannecard mäts valsar upp till 2500 mm i 5 punkter (tre punkter fördelade var 120:e grad i mitten plus en punkt vid varje ände, 10 % in från kanten). Hos American Roller mäts i 3 lägen (cirka 50 mm från vardera änden samt i mitten), med 4–5 avläsningar per läge som medelvärdesbildas. Mätosäkerheten mellan olika operatörer och instrument ligger på ±3–4 enheter. Durometerns bas ska hållas parallell med valsaxeln.

Toleranserna är: allmän kommersiell hårdhetstolerans ±5 Shore A, skärpt tolerans ±3 Shore A eller IRHD-enheter. Referenstemperaturen är 23 ± 2 °C. Gummi mjuknar med stigande temperatur. Siffran cirka 1–2 Shore A per 10 °C cirkulerar i branschen men är inte spårbart belagd, så använd den med försiktighet. Tolerans för hårdhetsvariation över valsytan (topp till topp) publiceras inte av någon leverantör: detta är en fråga att ta upp med experten. P&J-hålltiden på 60 sekunder är standardiserad, och Shore-mätning på vals räknas enligt ISO-systemet självt som en "medium precision"-metod.

Valsspecifika produktstandarder ISO 6123 "Rubber- or plastics-covered rollers: Specifications" omfattar del 1 (hårdhetskrav, 2015), del 2 (ytkarakteristik, 2015) och del 3 (dimensionstoleranser).

Revisionen av standarden är nu publicerad: SIS listar 1985-utgåvan som "Withdrawn, replaced by ISO 6123-3:2026", med den breddade titeln "Dimensional and geometrical tolerances".

Toleransklasserna är exakt sex: XXP, XP, P, H, Q och N, i fallande precision, där N är default när inget annat anges. Hårdare beläggning tillåter en snävare toleransklass: under 50 Shore A är endast H, Q och N möjliga, medan runt 100 Shore A samtliga sex klasser är tillgängliga. Om 2026-utgåvan har behållit dessa klasser är inte belagt och bör kontrolleras. För toleransklass XXP och för diameter över 630 mm avtalas toleranserna separat. I praktiken kombineras ISO 6123 med ISO 1101 (form- och lägetoleranser, kast).

De sifferexakta toleranstabellerna finns återgivna i Hannecards tekniska dokumentation, alltså i en tillverkares återgivning och inte i ISO-texten själv. De gäller uttryckligen 1985 års utgåva och därmed inte 2026-revisionen, vars breddade titel antyder att klassificeringen kan ha ändrats. Med den reservationen är diametertoleransen, i millimeter, för cylindrar med längd/diameter-förhållande under 15:

| Ø valsad (mm) | XXP | XP | P | H | Q | N | |---|---|---|---|---|---|---| | Ø < 40 | ±0,04 | ±0,06 | ±0,10 | ±0,15 | ±0,30 | ±0,50 | | 100 < Ø < 160 | ±0,07 | ±0,11 | ±0,20 | ±0,30 | ±0,50 | ±0,90 | | 400 < Ø < 630 | ±0,14 | ±0,23 | ±0,40 | ±0,65 | ±1,10 | ±1,80 | | Ø > 630 | avtalas | ±0,50 | ±0,75 | ±1,25 | ±2,00 | ±3,00 |

Vid längd/diameter mellan 15 och 25 vidgas toleranserna ett steg: för Ø under 40 mm gäller då ±0,06 / ±0,10 / ±0,15 / ±0,30 / ±0,50 / ±0,80 för XXP till N. Motsvarande tabeller finns för cylindricitet och för kast (run-out), med samma klasstruktur men egna sifferserier. För kast vid Ø under 40 mm är serien 0,01 / 0,02 / 0,04 / 0,08 / 0,15 mm för XP till N, och XXP saknas helt i kasttabellen. Samma reservation om 1985 års utgåva gäller även dessa serier.

Den praktiskt viktigaste raden är avtalsregeln. Valsar med längd/diameter över 25, eller med otillräcklig styvhet, faller utanför tabellerna: toleranserna "should be subject of agreement between both parties". Detta gäller oavsett diameter, och är alltså en annan och vidare regel än den kända gränsen vid Ø 630 mm. En lång och smal vals kan därför inte beställas mot en toleransklass, den måste förhandlas.

Balansering regleras av ISO 21940-11:2016, som ersatte ISO 1940-1:2003 (G-tabellerna är i sak oförändrade). G-talet anger den tillåtna restobalansens orbitalhastighet i mm/s. Praxisbilden från flera leverantörer är: ledvalsar och löpvalsar (idlers) G6.3, med uppgradering till G2.5; tryck- och bestrykningsvalsar samt höghastighetsvalsar G2.5 till G1.0. Ingen ISO-publicerad applikationstabell specifikt för valstyper har gått att belägga.

Mekanisk provning: ISO/ASTM-paren Dragprov: ISO 37:2024 mot ASTM D412. Hanteltyp 1A rekommenderas.

Rivhållfasthet: ISO 34-1:2022 (byx-, vinkel- och halvmåneprov) mot ASTM D624. Byxprovet är okänsligt för snittlängd; del 2 (Delft-metoden) ger resultat i N, inte kN/m.

Compression set: ISO 815-1:2014 mot ASTM D395 metod B. Baslinjen är 70 °C i 22 timmar; för material med hårdhet 80 IRHD eller mer används reducerad töjning.

Rebound (studsresiliens): ISO 4662:2017. Ingen ASTM-motsvarighet anges; DIN 53512 är en äldre motsvarighet.

Nötning: ISO 4649:2017 (roterande trumma, resultat i mm³) mot ASTM D5963. Tolkningsfälla: absolutvärden är inte jämförbara mellan olika laboratorier, ett referensmaterial måste köras parallellt. DIN 53516 är tillbakadragen.

Flexutmattning: ISO 132:2017 (De Mattia) mot ASTM D430.

Åldring och beständighet Värmeåldring provas enligt ISO 188:2023 respektive ASTM D573; standarderna skiljer mellan accelererad åldring och egentlig värmebeständighet.

Ozonbeständighet provas enligt ISO 1431-1:2024: standardkoncentrationen är 50 pphm vid 40 °C. Statiskt prov körs vid 20 % töjning i 80 timmar, dynamiskt prov vid 10 % töjning, 0,5 Hz, i 60 timmar. Sprickbildning kräver att töjningen ligger över en tröskel på cirka 7–10 %, och sprickorna växer vinkelrätt mot töjningsriktningen.

Vätskeimmersion provas enligt ISO 1817:2024 respektive ASTM D471. Standardoljorna IRM 901, 902 och 903 ersatte de äldre ASTM Oil No. 1, 2 och 3 (nr 2 och 3 år 1993, nr 1 år 2005, enligt ASTM D5964); de är likartade men inte fullt ekvivalenta. Nomenklaturen skiljer sig mellan standarderna: ASTM D471 kallar sina bränslen "Reference Fuel", medan beteckningen "Liquid A/B/C…" tillhör ISO 1817.

ASTM D471:s referensbränslen, komplett genomgångna i fulltext: Fuel A är 100 % isooktan, Fuel B är 70/30 isooktan/toluen, Fuel C är 50/50. Fuel D är 60/40 isooktan/toluen (mindre toluen än Fuel C, i linje med att standardens text anger att Fuel C ger högst svällning av B, C och D). Fuel E är 100 % toluen, och Fuel F är 100 % dieselbränsle grad nr 2 enligt ASTM D975. Alkoholbränslena finns i både en etanol- och en metanolvariant: Fuel G är Fuel D plus 15 % etanol, Fuel H är Fuel C plus 15 % etanol, Fuel I är Fuel C plus 15 % metanol (M15), och Fuel K är 15 % Fuel C plus 85 % metanol (M85). Metanolblandningar sväller mer aggressivt än etanolblandningar, men Fuel K sväller mindre än basbränslet. Det finns ingen "Fuel J": bokstaven hoppas medvetet över i serien.

IRM-oljornas anilinpunkter enligt D471 Table 2: ASTM No. 1 / IRM 901 = 124 ± 1 °C, No. 5 = 115 ± 1 °C, IRM 902 = 93 ± 3 °C, IRM 903 = 70 ± 1 °C. Lägre anilinpunkt betyder aggressivare svällning. Servicevätskorna 101–106 är bekräftade i fulltext: 101 simulerar diesterbaserad vätska, 102 simulerar hydraulolja, 103 är tributylfosfat, 104 är 50/50 glykol/vatten, 105 är referensmotorolja och 106 är ARM 200. Den äldre benämningen "Liquid K" var en sammanblandning: Reference Fuel K existerar i ASTM D471, medan "Liquid"-beteckningen tillhör ISO 1817.

Lågtemperaturegenskaper provas med TR-test enligt ISO 2921:2019 (TR10-värdet), Gehman-metoden enligt ISO 1432:2021, och sprödhet (brittleness) enligt ASTM D746.

Vidhäftning ISO 813:2019 mäter 90-graders avdragning från en platta vid 50 mm/min; metoden är olämplig över 85 IRHD.

ISO 814:2017 provar en gummicylinder monterad mellan två plattor, till brott i drag, med resultat i MPa.

ASTM D429 omfattar metoderna A till H: metod A är ett dragprov mellan två plattor (motsvarar ungefär ISO 814); metod B är 90-graders avskalning från en platta (motsvarar ungefär ISO 813); metod C använder en konformad provkropp och används för limutvärdering; metod D provar efterbindning (post-vulcanization); metod E är 90-graders avskalning för gummifodring, till exempel tanklining, och är den mest relevanta analogin för valsbeläggning; metod F provas mellan konvexa plattor; metoderna G och H mäter bindningsdurabilitet i dubbel respektive fyrdubbel skjuvning. Brottlägeskoderna R, RC, CM och CP anger var bindningen har fallerat.

Det finns ingen standardmetod byggd specifikt för en hel cylindrisk valskärna: verklig kontroll av valsbindning sker med egenutvecklade skjuv- eller vridprov, och detta är en fråga att ta upp med experten. Branschens kvalitetskriterium är "rubber tearing bond" (att brottet sker i gummit, inte i gränsytan mot kärnan), inte ett bestämt MPa-tal. Den enda siffra som går att hitta är 4–6 MPa branschpraxis för generell fodring. Den är varken valsspecifik eller standardiserad, och bör inte tas som en fastslagen gräns.

Reometri och processkontroll Mooney-viskositet mäts enligt ISO 289-1 (scorchtid t5 enligt del 2). Vulkkurvan mäts enligt ISO 6502-2 (ODR) respektive ISO 6502-3 (MDR); MDR är de facto-standarden, och nyckeltalen är ML, MH, ts2 och t90. Densitet mäts enligt ISO 2781, och dispersion enligt ISO 11345.

ASTM D2000 / SAE J200 line call-out Ett typiskt line call-out, till exempel M2BG710, läses så här: M anger SI-enheter, 2 är grade, B är Type (värmeåldringsklass), G är Class (oljesvällning i IRM 903), 7 anger 70 ± 5 Shore A, och 10 anger minsta draghållfasthet i MPa. Suffixbokstäver anger extrakrav.

Type A gäller vid 70 °C värmeåldring under 70 timmar, Class A har inget svällningskrav. Type B gäller vid 100 °C, Class B tillåter max 140 % volymsvällning. Type C gäller vid 125 °C, Class C tillåter max 120 %. Type D gäller vid 150 °C, Class D tillåter max 100 %. Type E gäller vid 175 °C, Class E tillåter max 80 %. Type F gäller vid 200 °C, Class F tillåter max 60 %. Type G gäller vid 225 °C, Class G tillåter max 40 %. Type H gäller vid 250 °C, Class H tillåter max 30 %. Type J gäller vid 275 °C, Class J tillåter max 20 %. Type K gäller vid 300 °C, Class K tillåter max 10 %. Class-svällningskraven mäts i IRM 903 under 70 timmar, dock aldrig över 150 °C (testoljans egen stabilitetsgräns).

ISO 4632-1:1982 är formellt indragen (withdrawn) enligt ISO-katalogen, och ingen formell ersättare har kunnat identifieras. Detta är en negativ slutsats som inte går att fullt bevisa genom sökning; ISO/TR 17051:2020 fyller funktionellt delvis samma vägledande roll. ASTM D2000/SAE J200 är trots detta det globala systemet, även i Europa.

ISO 2230: lagringstider ISO 2230 anger rekommenderad lagring vid +5 till +25 °C, relativ fuktighet under 70 %. Grupp A omfattar NR, IR, BR, SBR och AU/EU, med initial lagringstid 5 år och möjlig förlängning med 2 år. Grupp B omfattar NBR, HNBR, XNBR, IIR, CR, ACM och ECO, med initial lagringstid 7 år och möjlig förlängning med 3 år. Grupp C omfattar EPDM, CSM, FKM, FFKM och silikoner (bland annat VMQ), med initial lagringstid 10 år och möjlig förlängning med 5 år.

ISO 2230:2026 (tredje utgåvan, 11 sidor) publicerades 2026-03-09 och ersätter 2002-utgåvan, som nu är indragen; detta är belagt av minst fem oberoende katalogkällor.

Trelleborgs guide återger 2002-gruppernas siffror och lägger till en temperaturtumregel: lagring 10 °C över 25 °C halverar lagringstiden, och 10 °C under 25 °C fördubblar den.

SAE AS5316 är en helt annan standard med en annan tabell och ska inte blandas ihop med ISO 2230.

ISO 3302-1:2014: dimensionstoleransklasser ISO 3302-1:2014 definierar dimensionstoleransklasser: M1 till M4 för formgods (M1 är finast), E1 till E3 för extruderat tvärsnitt, och L1 till L3 för kaplängd. Amendment 1 lägger till klassning av formsprutgrader (flash).

Sverige SIS/TK 154 (Gummi och gummiprodukter) adopterar ISO-standarder rakt av som SS-ISO.

RISE är det ackrediterade navet för gummiprovning i Sverige (Swedac, ISO/IEC 17025).

Elastocon AB i Borås tillverkar provningsutrustning, bland annat P&J- och Gehman-testare, och är en svensk ingång till provningsekosystemet.

Utbildning och nätverk finns via SGF och Hagvikens Läroverk.