Vad en dynamisk tätning ska klara och hur den skiljer sig från en statisk En dynamisk tätning tätar mot en yta som rör sig: en roterande axel (radialtätningsring, oljetätning) eller en fram- och återgående stång eller kolv i en hydraulcylinder. Det innebär att tätningen inte kan lita på enbart klämning, utan måste samexistera med en smörjfilm som både bär lasten och läcker om den blir för tjock. Konstruktionsarbetet handlar därför sällan om tätningen ensam. Motytan (axeln eller stången) är minst lika mycket en konstruktionsdetalj som tätningen själv, och de vanligaste fältfelen sitter i motytan, inte i gummit.

Skillnaden i slitagebild mellan de två fallen är den mest praktiska konsekvensen. En roterande tätning har sitt slitage koncentrerat till en enda fast omkretslinje: samma spår, hela tiden, vilket ger ett tydligt inslipat spår i axeln efter lång drift. En fram- och återgående tätning sveper i stället över ett större ytområde över tid, vilket ger en annan slitagebild och ett annat smörjfilmsbeteende. Denna beskrivning kommer från en tätningsleverantörs tekniska blogg (Gallagher Seals) och är kvalitativt väl inarbetad i branschen, men den har inte kunnat verifieras mot en tillverkarhandbok i fulltext. Åtgärdsmässigt betyder skillnaden att man vid inspektion av en roterande axel letar efter ett smalt, skarpt spår i axeln under läppen, medan man på en stång letar efter repor och slitage längs hela slaglängden.

Radialtätningens uppbyggnad och läppens funktion En radialtätningsring består av ett metallhölje eller en metallarmering som ger ringen dess styvhet och presspassning i huset, en elastomerläpp som ligger an mot axeln, och normalt en garterfjäder som håller läppen mot axeln under drift. Läppen har en asymmetrisk profil: vinkeln mot luftsidan skiljer sig från vinkeln mot oljesidan, och asymmetrin är avsiktlig. Den ger ett osymmetriskt kontakttryck i läppens anläggningsyta, vilket är den mekanism som gör att en väl fungerande radialtätning aktivt transporterar tillbaka olja mot oljesidan under rotation i stället för att bara stå emot den.

Den som ska konstruera eller felsöka på den detaljnivån måste läsa tillverkarens egen tekniska handbok (SKF, Freudenberg eller Parker) innan hen litar på en riktningsangivelse.

Läppvinklarna: en olöst konflikt mellan två patentfamiljer Detta är en olöst konflikt och måste behandlas som en sådan.

Freudenbergs patent US 6,520,506 ("Radial Shaft Seal", innehavare Carl Freudenberg KG) anger luft- eller atmosfärsidans vinkel alpha till 35-65 grader, företrädesvis 45-60 grader, och olje- eller hydraulsidans vinkel beta till 15-30 grader, företrädesvis 17-22 grader. Patentet slår fast att alpha alltid är större än beta, det vill säga att luftsidans vinkel är den större. Patentet US 9,638,327 ("Radial shaft seal", innehavare Engineered Seal Products Inc.) anger däremot inga gradtal alls, utan enbart relationen att oljesidans vinkel är större än luftsidans, alltså det motsatta förhållandet mot Freudenbergpatentet. Konflikten kan bero på att patenten beskriver olika läpputföranden (standardläpp kontra hydrodynamisk pumpande läpp) och på att benämningarna luftsida och oljesida kan avse olika referensytor i olika patentfamiljer, men detta är en förklaringshypotes och inte något som är belagt. Slutsatsen för konstruktören är att inget generellt gradtal och ingen generell riktning får antas: vinklarna måste hämtas ur den aktuella tillverkarens ritning eller handbok för den specifika tätningstypen, och ett gradtal från ett patent får inte överföras till en annan tillverkares läpp.

Ett tal som cirkulerar, luftsida 10-20 grader och oljesida 40-60 grader, går inte att belägga där det brukar tillskrivas. Det ska inte användas. Samma sak gäller angivelsen luftsida 50-80 grader och oljesida under 10 grader: den motsägs direkt av Freudenbergpatentets egen text ovan.

Garterfjädern och radialkraften mot axeln Garterfjädern är en helixlindad tråd sluten till en ring, som ett strumpebandselastik, monterad i ett spår i gummiläppen. Den belastas i drag, och dragkraften i ringen omvandlas till en radiell klämkraft som pressar läppkanten mot axeln. Detta beskrivs av STLE (Society of Tribologists and Lubrication Engineers) i artikeln om garterfjäderbelastade radialläpptätningar, en branschföreningskälla utan oberoende bekräftelse i denna kedja.

Den totala radialkraften på läppen är summan av två bidrag: gummits egen förspänning, det vill säga interferensen mellan läpp och axel före montering, och fjäderns dragkraft. Detta anges i en refereegranskad artikel i Science China Technological Sciences om radialkraftens inverkan på statiska kontaktegenskaper och tätningsförmåga. Praktiskt betyder det att en tätning som läcker vid en axel med kast inte ska mötas med en styvare fjäder som första åtgärd utan med en kontroll av kastet, och att en tätning som bränner sig eller slitit sig ned snabbt vid en i övrigt korrekt axel pekar mot för hög radialkraft eller för hög friktionsvärme, inte mot för svag anläggning.

Något typiskt Newtonvärde för garterfjäderkraften på en standardaxeltätning, exempelvis för en 40 mm axel, går inte att fastställa. Den som behöver ett tal måste begära det från tätningstillverkaren för den specifika artikeln.

Fjäderns läge relativt läppkanten beskrivs konventionellt så att fjädern sitter något förskjuten mot luftsidan i förhållande till själva kontaktlinjen, så att fjäderkraften verkar radiellt genom gummit ned mot kontaktlinjen. Använd den som orienterande bild, inte som konstruktionsmått.

Axelns ytfinhet: intervallen spretar med nästan en tiopotens Tre olika Ra-intervall förekommer för i grunden samma krav, och de måste läsas tillsammans med sin spridning: Ra 0,2-0,8 mikrometer, Rz 1-5 mikrometer och Rmax 6,3 mikrometer som gräns, med hänvisning till DIN 3760; ett snävare optimum på Ra 0,075-0,30 mikrometer (3-12 mikrotum) för dynamiska tätningsytor generellt, med hänvisning till amerikansk RMA-praxis; och Ra 10-20 mikrotum, det vill säga 0,25-0,50 mikrometer, som traditionellt RMA-riktvärde. DIN 3760 är en betalpublikation och har inte kunnat kontrolleras, så inget av talen får tillskrivas standarden. Den samlade spännvidden är alltså ungefär Ra 0,08-0,8 mikrometer beroende på om det är DIN-praxis eller RMA-praxis och på om värdet anges som minimikrav eller som optimumfönster. Det är nästan en tiopotens, och en sammanfattning av typen "några tiondels mikrometer" döljer den spridningen. Praktisk slutsats: kräv en fint slipad yta, inte en fräst eller svarvad, och ta det exakta Ra-fönstret ur den tätningstillverkarens eget datablad som tätningen köps från, inte ur en allmän riktlinje.

Tabellen ska läsas som tre olika praxisangivelser, inte som tre mätningar av samma sak: den samlade spännvidden 0,08-0,8 µm är nästan en tiopotens och ingen av raderna är verifierad mot standardens eller tillverkarens egen text.

Kravet är tvåsidigt, och det är den delen som oftast missas. En för grov yta accelererar läppslitaget, men en för slät yta ger i stället läckage, eftersom smörjfilmen inte kan byggas upp och hållas kvar mellan läpp och yta. Cirka Ra 0,025 mikrometer (1 mikrotum) anges som den nedre gräns under vilken slitaget ökar av just den anledningen. Talet är svagt underbyggt och bör användas med försiktighet, men riktningen, att superfinish är skadligt, återkommer i felanalyssammanhang. Åtgärden när en spegelblank axel läcker är alltså inte att polera mer, utan att återställa en kontrollerad slipad struktur enligt tätningstillverkarens fönster.

Ra ensamt räcker inte som acceptanskriterium. Plant Services betonar att även Rz (peak-to-valley) och Rpm (toppar över medellinjen) måste kontrolleras, eftersom djupa dalar ger läckagevägar medan höga toppar skadar smörjfilmen och skär i läppen. Om mätprotokollet bara innehåller Ra är axeln inte kontrollerad, den är delvis kontrollerad, och en axel som klarar Ra men har enstaka höga toppar kan läcka från första drifttimmen.

Axelns hårdhet Minst 45 HRC för axelytan anges, med hänvisning till DIN 3760, och kravet skärps med omkretshastigheten: 55 HRC vid 4 m/s och 60 HRC vid 10 m/s, samt ett härddjup på minst 0,3 mm om axeln inte är genomhärdad. Underlaget är tunt och standardens egen text har inte kunnat kontrolleras, så talen får inte tillskrivas DIN 3760 och bör behandlas som orienterande tills de bekräftats mot standarden eller mot tätningstillverkarens handbok. Separat anges minst 40 HRC för standardtätningar, både roterande och fram- och återgående, och 55-65 HRC för trycksatta PTFE-tätningar. Talen är svagt underbyggda.

Åtgärden vid återkommande läckage på en snabbgående axel är att mäta HRC på den faktiska axelytan (inte anta materialintyget) och, om värdet ligger under det tätningstillverkaren kräver för den aktuella omkretshastigheten, härda om axeln eller montera en slitbussning (speedi-sleeve-typ) i rätt hårdhet i stället för att byta tätning igen. Ett värde som förekommer i litteraturen, SAE 1045-stål vid 30 HRC, är en testbetingelse i en försöksuppställning och inte ett branschkrav; det ska inte användas som konstruktionsvärde.

Drall (lead) på axeln: det klassiska fältfelet på en i övrigt korrekt axel Detta är det fel som oftast förklarar en läckande radialtätning på en axel som klarar både ytfinhetskravet och hårdhetskravet. En bearbetad axelyta kan bära ett mikroskopiskt, gängliknande ytmönster, kallat drall eller lead, som verkar som en flack skruv och pumpar olja åt ett bestämt håll oberoende av tätningens egen konstruktion. Läckage uppstår när axelns pumpflöde är riktat utåt, mot luftsidan, och kvantitativt är större än tätningsläppens egen återpumpande förmåga. Denna mekanismbeskrivning kommer från en refereegranskad artikel i MDPI Lubricants om pumpbeteendet hos makroskopiska ledstrukturer på motytor till radialtätningar (DOI 10.3390/lubricants11110495).

Det är viktigt att inte tro att ett visst bearbetningssätt eliminerar problemet. Slutsatsen är att drall ska mätas, inte antas bort genom val av bearbetningsmetod.

Ett gränsvärde som cirkulerar i branschlitteraturen är att drallvinkeln bör hållas under 0,05 grader.

Åtgärden i fält är den konkreta delen. Drall kan grovkontrolleras utan mätutrustning med det så kallade string-and-weight-testet: ett snöre lindas runt axeln, en vikt hängs i snöret och axeln vrids långsamt, varvid en skruvformad ytstruktur får snöret att vandra axiellt. Metoden beskrivs av Plant Services och är kvalitativ, den ger ingen vinkel i grader. För ett kvantitativt värde krävs riktad drallmätning. Är drall konstaterad är åtgärden att bearbeta om axelytan drallfritt eller att montera en slitbussning, inte att byta tätningsfabrikat. Någon publikt belagd metod för att i efterhand identifiera drall på en redan urmonterad axel, utöver strängtestet, har inte kunnat hittas.

Axelns toleranser, kast och infasning: här saknas belägg Detta avsnitt är i huvudsak ett frånvaropåstående, och det är avsiktligt. Ett tal som förekommer, 0,0005 tum TIR (cirka 0,0127 mm), gäller uttryckligen O-ringsmonterade tätningar i ett spår (gland) i en fram- och återgående applikation och får inte överföras till radialtätningar.

Den praktiska konsekvensen är att dessa värden måste hämtas ur tätningstillverkarens monteringsanvisning för den aktuella tätningen (SKF, Freudenberg, Parker och Trelleborg publicerar dem i sina handböcker) och att en konstruktion inte ska släppas med ett antaget värde. Att kast och feluppriktning generellt ökar läckagefrekvensen är beskrivet i felanalyslitteraturen (TYS Seals), men inget tröskelvärde för hur mycket kast som är för mycket är belagt, så kravet måste komma från tätningsleverantören.

Material och gränsvärden: NBR, FKM, PTFE och den öppna VMQ-frågan PV-värdet, produkten av tryck och omkretshastighet, används i branschen som urvalsmått vid val av tätningsprofil och material, eftersom varken tryck eller hastighet ensamt beskriver den termiska belastningen i kontaktzonen. Det är en okontroversiell princip.

De materialgränser som förekommer i katalogliteratur ska läsas med stor försiktighet. För radialtätningar i NBR och FKM/FPM anges omkretshastighet upp till cirka 30 m/s och tryck upp till cirka 0,5 bar, det vill säga i praktiken atmosfärstäta olje- och fetthållande tätningar utan tryckdifferens av betydelse. Att exakt samma hastighetstal sätts på både NBR och FKM är ett katalogschablonvärde och inte materialdata, eftersom hastighetsgränsen i praktiken är temperaturbegränsad av friktionsvärmen och de två materialen skiljer sig kraftigt i temperaturtålighet. Och de två talen är inte två samtidigt uppnåeliga tak, eftersom ett PV-begränsat system inte kan köra maxhastighet och maxtryck samtidigt. Använd dem alltså som grov övre orientering för att sortera bort orimliga driftfall, aldrig som konstruktionsgräns; konstruktionsgränsen ska hämtas ur tillverkarens datablad för den valda tätningen vid den faktiska temperaturen.

PTFE som tätningsmaterial anges klara väsentligt högre omkretshastighet, upp till cirka 40 m/s, enligt en leverantörssida (Advanced EMC Technologies) utan oberoende bekräftelse; talet bör därför användas med försiktighet. Ett PV-tak i storleksordningen 1,5 gånger 10 upphöjt till 5 anges, men utan entydig enhet. Ett PV-tal utan enhet är inte ett tal, eftersom de aktuella enhetskonventionerna (psi gånger fpm respektive metriska enheter) skiljer sig med flera storleksordningar, och talet återges därför inte här. Den som behöver ett PV-tak för PTFE måste hämta det ur tillverkarens datablad med enheten utskriven.

För VMQ (silikongummi) finns en direkt lucka: materialet förekommer i materialöversikter som ett tillgängligt tätningsmaterial i denna applikation, men inget PV-tal, ingen hastighetsgräns och ingen temperaturgräns för VMQ specifikt i radialtätningskontext har kunnat beläggas. Ett materialval mellan VMQ, NBR, FKM och PTFE kan alltså inte göras på sifferbelägg från detta dokument, utan ska göras mot tillverkarens materialtabell.

Inkörning (run-in) och slitbana Att en radialtätning har ett inkörningsförlopp, där det initiala slitaget är högre och sedan planar ut, är väl beskrivet kvalitativt. Konkreta tider på 100 till 625 timmar förekommer i forskningslitteraturen men är testprotokollens längd, inte en branschnorm för hur lång en verklig inkörning bör vara, och ska varken presenteras eller planeras som en rekommendation.

En leverantörssida (Polypac Seals) beskriver för PTFE-baserade roterande tätningar att axelns hårdhet påverkar inkörningens längd: vid hårdhet under cirka 45 HRC polerar tätningsmaterialet under inkörningen själva axelytan, vilket ger ett kortare och självbegränsande förlopp, medan en hårdare yta är svårare att polera och ger ett längre förlopp. Lägg dessutom märke till att hårdhetsområdet under 45 HRC ligger under det minimikrav som leverantörslitteraturen anger för axelytan i övrigt, så en kort inkörning som uppnås genom en mjuk axel är inte en fördel utan ett tecken på att axeln ligger utanför specifikation. Praktisk slutsats: planera för ett inkörningsförlopp, mät läckaget som en trend i stället för som ett enskilt värde vid första start, och döm inte ut en tätning på läckage under de första drifttimmarna innan trenden vänt.

Standarderna: DIN 3760, DIN 3761 och ISO 6194 DIN 3760 (utgåva 1996) är grundstandarden för radialtätningsringar för roterande axlar i trycklösa eller lågtrycksapplikationer och täcker dimensioner, material, märkning, användning och montering. DIN 3761 (delarna 1-15, utgåva 1984) är en anpassning av samma grundkonstruktion specifikt för fordonstillämpningar. Inget sifferkrav i detta dokument får därför tillskrivas DIN 3760 eller DIN 3761, hur ofta det än anges så i leverantörslitteratur. Behöver konstruktionen ett normativt tal, köp standarden.

ISO 6194 är den internationella standarden för radialtätningsringar för roterande axlar och är utgiven i flera delar. Den delindelning som cirkulerar går inte att belägga för ISO 6194, och återges därför inte som fakta här. ISO:s egen katalogpost är fritt tillgänglig även när standardtexten inte är det, och är rätt ställe att hämta den aktuella delindelningen från.

Typbeteckningar för radialtätningsringar: A, AS, B, BS Typbeteckningarna är den praktiskt viktigaste delen av nomenklaturen, eftersom de avgör vad man faktiskt beställer.

| Typ | Ytterdiameter | Läppar | |---|---|---| | A | gummerad ytterdiameter, dold metallarmering | enkel tätningsläpp | | AS | gummerad ytterdiameter, dold metallarmering | tätningsläpp plus dammläpp | | B | bart metallhölje (metallytterdiameter) | enkel tätningsläpp | | BS | bart metallhölje (metallytterdiameter) | tätningsläpp plus dammläpp |

Suffixet S betyder alltså genomgående "med dammläpp" (secondary lip mot smutssidan), oavsett om grundtypen är A eller B. Tabellen bygger på återförsäljar- och katalogtext (ERIKS produktguide, Seals-Shop.com för TRD enligt DIN 3761 typ BS, samt norelem om DIN 3760) och inte på standardernas egen text. Beteckningarna får därför inte anges som enligt DIN 3760 i en specifikation utan att standarden kontrollerats.

Valet mellan typerna har tydliga konsekvenser. Gummerad ytterdiameter (A, AS) tätar bättre mot ett hus med lätt ojämn eller repad borrning och tolererar en något grövre hustolerans, medan bart metallhölje (B, BS) ger stabilare presspassning och bättre värmeavledning i ett hus av lättmetall men ställer högre krav på hålets yta. Dammläpp (S-varianterna) ska väljas när tätningen sitter i en smutsig, dammig eller stänkutsatt miljö; priset är något högre friktion och något högre värmeutveckling.

Fram- och återgående tätningar: stångtätning, kolvtätning och avstrykare De tre komponenterna i en hydraulcylinders tätningspaket har olika uppgifter och ska inte förväxlas vid felsökning. Stångtätningen (rod seal) håller kvar systemtrycket inne i cylindern där kolvstången går ut genom gaveln. Kolvtätningen (piston seal) tätar mellan kolvens två kammare inne i cylindern och avgör om kolven kryper under last. Avstrykaren (wiper eller scraper) sitter ytterst på stångsidan och har som enda uppgift att skrapa av smuts, fukt och damm från stången innan den dras in i cylindern igen; den håller inte tryck. Funktionsindelningen kommer från en leverantörsguide (Polypac Seals) och är branschgängse. Den praktiska nyttan är differentialdiagnosen: yttre läckage vid gaveln pekar på stångtätning eller avstrykare, medan intern krypning under last utan yttre läckage pekar på kolvtätningen.

För höglastiga hydrauliska kolv- och stångtätningar är den vanligaste konstruktionsfamiljen PTFE-baserade tätningsringar med en elastomer energikälla, typiskt en O-ring, inuti. Trelleborgs Turcon Glyd Ring beskrivs på tillverkarens produktsida som dubbelverkande och Turcon Stepseal som enkelverkande; båda anges ge låg friktion, ingen stick-slip, litet brytmoment (breakout force) och hög nötningsbeständighet. Skillnaden har en konkret monteringskonsekvens: en enkelverkande tätning måste vändas rätt och kan inte hålla tryck från andra hållet, vilket är en klassisk monteringsmiss som visar sig som omedelbart internt läckage i en dubbelverkande cylinder.

Ytkrav på stänger för fram- och återgående tätningar För stångytor anges ett önskvärt Ra 10-20 mikrotum (0,25-0,50 mikrometer), gärna med kulblästrad eller elektropolerad yta för att ge mikrofickor som håller kvar smörjmedel. Lägg märke till att intervallet är identiskt med det RMA-riktvärde som förekommer för roterande axeltätningsytor: ytkravet för fram- och återgående ytor skiljer sig alltså inte från det roterande fallet i det underlag som funnits tillgängligt, tvärtom är talen samstämmiga över de två användningsfallen.

De ska inte generaliseras. För en PTFE-baserad kolv- eller stångtätning ska ytkrav och spårmått hämtas ur tillverkarens konstruktionstabell för den specifika profilen, eftersom spårdjup, spårbredd och radiellt spel är avstämda mot just den profilen.

Fältfelssignaturer på fram- och återgående tätningar Extrudering och nibbling visar sig som en taggig, bortnött kant på tätningens tryckbelastade sida. Mekanismen är att elastomeren pressas in i springan mellan de rörliga delarna när systemtryck, spel eller materialets gränser överskrids, och där deformeras, skärs och nafsas sönder stegvis. De vanligaste orsakerna enligt en leverantörsartikel (Global O-ring and Seal) är för stort spel, för högt systemtryck, för mjukt material, excentricitet och vassa kanter i konstruktionen. Åtgärdsspåret följer direkt av orsakslistan: mät det faktiska radialspelet vid drifttemperatur, eftersom spelet växer när cylindern värms och när styrbandet slitits, sätt in en stödring (backup ring) på tryckbelastad sida, gå upp i hårdhet på elastomeren och kontrollera att spårets kanter är brutna. Byte till ny tätning utan att spelet minskats ger samma fel igen.

Spiralfel (spiral failure) ses som en serie djupa, spiralformade snitt i ungefär 45 graders vinkel mot omkretsen. Mekanismen är ojämn friktion under den fram- och återgående rörelsen: tätningen glider på ena sidan och häftar på den andra, vrids därmed i sitt spår och rivs sönder i ett korkskruvsmönster. Beskrivningen kommer från samma leverantörsartikel. Åtgärdsspåret är att angripa friktionsojämnheten: kontrollera stångens ytfinhet och renhet, säkerställ smörjning vid start efter stillestånd, kontrollera sidolast och styrning, och säkerställ att tätningen inte kan rulla i spåret, antingen genom rätt spårgeometri eller genom byte till en profil som inte kan rotera, exempelvis en stegtätning med stödring i stället för en ren O-ring.

Trasig avstrykare är ett tidigt varningstecken snarare än ett slutfel. När avstrykaren läcker eller spricker följer smuts, fukt och damm med in i cylindern, vilket sekundärt sliter och repar både stångtätningen och cylinderloppet. Avstrykarfel föregår och förklarar därför många stångtätningsfel i fält, enligt en leverantörsguide (Polypac Seals). Den praktiska slutsatsen är åtgärdsordningen: vid ett stångtätningsfel ska avstrykaren och stångens yta inspekteras innan tätningen döms ut, och en repad stång ska bytas eller bearbetas om, annars förstörs den nya tätningen på samma sätt.

Fältfelssignaturer på roterande tätningar Härdning och krympsprickor i läppen syns vid demontering som en styv, sprucken kontaktyta. Mekanismen är värme och åldring: den hårdnade läppen tappar flexibilitet och därmed förmågan att följa axelns rörelser, vilket ger läckage. Beskrivningen kommer från en leverantörssammanställning om feldiagnostik (Zatkoff). Åtgärdsspåret är att sänka kontakttemperaturen, genom kontroll av oljenivå och kylning och av att radialkraften inte är för hög, och att välja ett material med högre temperaturtålighet för den faktiska drifttemperaturen, inte den antagna.

Sot- eller lackliknande beläggning (varnish) på läpp eller axel betyder att smörjmedlet har brutits ned termiskt. Fyndet ska alltså läsas som ett temperatur- och oljeproblem: kontrollera oljekvalitet, oljebytesintervall och kylning, inte tätningsfabrikatet.

Breda slitagespår med medeldjupa spår i axeln indikerar lokal torrkörning eller drift under förhöjt tryck. Kraftigt slitage på både läpp och axelyta samtidigt indikerar i stället fina slipande partiklar i kontaktspåret. Denna skillnad är den mest användbara i hela felbilden, eftersom de två fallen kräver olika åtgärder: torrkörning åtgärdas med smörjning och genom att tryckuppbyggnad bakom tätningen elimineras, vilket i praktiken betyder kontroll av avluftningen, medan partikelslitage åtgärdas med filtrering, dammläpp (S-utförande) eller en yttre skyddstätning. Beskrivningen kommer från samma leverantörssammanställning (Zatkoff).

En för grov axelyta accelererar läppslitaget medan en för slät yta i stället ger läckage, eftersom smörjfilmen inte kan byggas upp. Det är samma tvåsidiga mekanism som styr ytfinhetskravet, nu sedd i felbilden, och den beskrivs i en leverantörsartikel om läpptätningars felanalys (TYS Seals). Praktiskt betyder det att en axel som läcker aldrig ska poleras blank som åtgärd, utan återställas till ett kontrollerat slipat ytfönster enligt tätningstillverkarens datablad.

Ökad vibrationsnivå, för stort radiellt eller axiellt kast och feluppriktning av axeln ger generellt högre läckagefrekvens, enligt samma TYS Seals-artikel. Inget tröskeltal för hur mycket vibration eller kast som är för mycket har kunnat beläggas, så åtgärden måste vara att jämföra mot tätningstillverkarens tillåtna kast för den aktuella storleken och hastigheten och att åtgärda lagerspel och uppriktning innan tätningen byts igen.