Varför gas och vakuum inte är samma tätningsproblem som vätska En O-ring mot vätska tätar genom att pressas ut i spelet och blockera en strömningsväg. Mot gas eller vakuum räcker inte det, av två skäl som verkar samtidigt. Det första är ytan: gasen tar sig fram genom ytterst små passager i metallytan, och Parkers O-Ring Handbook ORD 5700 (2003), avsnitt 3.11.2 och 3.11.3, säger därför rakt ut att ytorna som en O-ring ska täta mot vid gas eller vakuum ska ha en väsentligt bättre ytfinhet än vid normala tätningar. Det andra är att gasen går rakt genom gummit: permeation är ingen defekt utan en materialegenskap, och den lämnar ett läckage kvar även när metallytan är perfekt och ringen sitter rätt. Åtgärderna följer av mekanismerna och är olika: ytan åtgärdas med bearbetning och med vakuumfett som fyller mikroskopiska porer, permeationen åtgärdas med materialval och med hårdare squeeze.

Mekanismen för squeeze anges ordagrant i ORD 5700 avsnitt 3.11.2 (handbokssida 3-20): ökad squeeze minskar permeabiliteten genom att förlänga vägen gasen måste vandra (ringens bredd) och genom att minska den area som är tillgänglig för gasens inträde (spårdjupet). Samma avsnitt tillägger att en hög procentuell konfinering ger ett grundare spår, vilket minskar den tätningsyta som exponeras för vakuumets verkan, och att en temperaturhöjning då inte höjer läckaget lika mycket som vid svagare konfinering. Punktlistan i avsnitt 3.11.3 (handbokssida 3-21) lägger till att den större kontaktyta som uppstår saktar ned diffusionshastigheten genom elastomeren.

En vanlig och felaktig läsning av handboken bör avvisas direkt: det smalare face-type-spåret för vakuum och gas i Design Chart 4-2 motiveras INTE i handboken med diffusion. ORD 5700 avsnitt 4.3 säger tvärtom att den extra bredden för vätskor finns till för att ge plats åt viss volymsvällning, och att det smalare spåret vore lämpligt även för en vätska som är känd för att inte svälla elastomeren. Ordet diffusion förekommer inte i avsnitt 4.3. Spårbredden är alltså ett svällmånsval, inte ett diffusionsval. Diffusionsargumentet är äkta, men det gäller squeeze och konfinering i avsnitt 3.11.2 och 3.11.3, inte valet av spårbredd.

Spårfyllnad: 60 till 85 procent normalt, nära 100 procent vid vakuum För statiska O-ringstätningar i allmänhet anger ORD 5700 avsnitt 3.7 "Gland Fill" (handbokssida 3-9) att de flesta tillämpningar kräver en spårfyllnad på 60 till 85 procent av tillgänglig volym, med 75 procent som optimum, alltså 25 procent tomrum. Motiveringen som handboken ger är toleransstapling, volymsvällning och möjlig termisk expansion, och den anger ett minsta tomrum på 10 procent som nödvändigt i alla elastomerspår. Detta är den regel som gäller om inget annat sägs, och den är inte vakuumspecifik.

För vakuum vänder handboken på rekommendationen. Avsnitt 3.11.3 (handbokssida 3-21) anger i sin fempunktslista att O-ringen ska fylla spåret nästan 100 procent, med hänvisning till Figure 3-9 "Vacuum O-ring Gland". Samma lista innehåller de fyra övriga vakuumråden: välj rätt compound; ge tätningsytorna och spåret väsentligt bättre ytfinhet än vid normala tätningar enligt Table 3-15; montera vid behov två tätningar i tandem i separata spår för ökad effektivitet; och reducera den totala läckhastigheten med ett lämpligt vakuumfett. Kraven på själva materialet anges på samma ställe som lågt gasgenomsläpp, god (det vill säga låg) compression set, kompatibilitet med mediet, temperaturkompatibilitet och låg viktförlust i vakuum.

Observera spänningen mellan de två reglerna. Den allmänna regeln kräver minst 10 procent tomrum för svällning och termisk expansion; vakuumregeln säger nästan 100 procent fyllnad. Handboken viktar inte dessa mot varandra i text. Praktiskt innebär det att nästan-full spårfyllnad förutsätter att mediet inte sväller elastomeren och att temperaturintervallet är känt och begränsat, eftersom marginalen för volymökning då i princip är borta. Att handboken inte löser detta explicit är i sig en punkt att ta upp med en materialexpert.

Spårmått för face-type-spår vid vakuum och gas: Design Chart 4-2 Design Chart 4-2 "For O-Ring Face Seal Glands" (ORD 5700, handbokssida 4-14) anger uttryckligen två olika spårbredder G för samma O-ringstorlek: en bredare för vätskor och en smalare för vakuum och gaser. Talen nedan är Parkers rekommendationer ur ORD 5700 (2003), inte ISO 3601-2 eller AS568B, och ska inte återges som standardmått. Millimetervärdena är omräknade från handbokens tum.

| O-ringstorlek AS568A (Parker nr 2) | W nominell | W faktisk, tum (mm) | L spårdjup, tum (mm) | E squeeze, tum (mm) | E squeeze (%) | G vätskor, tum (mm) | G vakuum/gas, tum (mm) | R spårradie, tum (mm) | |---|---|---|---|---|---|---|---|---| | 004–050 | 1/16 | .070±.003 (1,78±0,08) | .050–.054 (1,27–1,37) | .013–.023 (0,33–0,58) | 19–32 | .101–.107 (2,57–2,72) | .084–.089 (2,13–2,26) | .005–.015 (0,13–0,38) | | 102–178 | 3/32 | .103±.003 (2,62±0,08) | .074–.080 (1,88–2,03) | .020–.032 (0,51–0,81) | 20–30 | .136–.142 (3,45–3,61) | .120–.125 (3,05–3,18) | .005–.015 (0,13–0,38) | | 201–284 | 1/8 | .139±.004 (3,53±0,10) | .101–.107 (2,57–2,72) | .028–.042 (0,71–1,07) | 20–30 | .177–.187 (4,50–4,75) | .158–.164 (4,01–4,17) | .010–.025 (0,25–0,64) | | 309–395 | 3/16 | .210±.005 (5,33±0,13) | .152–.162 (3,86–4,11) | .043–.063 (1,09–1,60) | 21–30 | .270–.290 (6,86–7,37) | .239–.244 (6,07–6,20) | .020–.035 (0,51–0,89) | | 425–475 | 1/4 | .275±.006 (6,99±0,15) | .201–.211 (5,11–5,36) | .058–.080 (1,47–2,03) | 21–29 | .342–.362 (8,69–9,19) | .309–.314 (7,85–7,98) | .020–.035 (0,51–0,89) | | Special 3/8 | 3/8 | .375±.007 (9,53±0,18) | .276–.286 (7,01–7,26) | .082–.108 (2,08–2,74) | 22–28 | .475–.485 (12,07–12,32) | .419–.424 (10,64–10,77) | .030–.045 (0,76–1,14) | | Special 1/2 | 1/2 | .500±.008 (12,70±0,20) | .370–.380 (9,40–9,65) | .112–.138 (2,84–3,51) | 22–27 | .638–.645 (16,21–16,38) | .560–.565 (14,22–14,35) | .030–.045 (0,76–1,14) |

Samma design chart anger olika ytfinhet på spårytorna beroende på medium: 32 RMS för vätskor och 16 RMS för vakuum och gaser. Lägre RMS-tal betyder slätare yta, så vakuum kräver den slätare ytan. Detta bekräftas inom handboken av avsnitt 4.1, som skriver att design charts anger högst 32 microinches (32 rms) på tätningsytorna för statiska tätningar, med högst 16 rms rekommenderat för face-type gastätningar.

En räkneövning på tabellen, som handboken själv inte gör: approximerar man spårets tvärsnitt som rektangulärt och räknar spårfyllnad som (π/4·W²)/(L·G) med mittvärden, hamnar minsta storleken (004–050) på cirka 71 procent för vätskespåret och cirka 86 procent för vakuumspåret, och storleken 425–475 på cirka 82 respektive 93 procent. Talen är en beräkning här, inte Parkers egna. Riktningen stämmer alltså med handbokens resonemang, men detta face-type-spår når inte fram till de "nästan 100 procent" som avsnitt 3.11.3 talar om. Den siffran gäller enligt handbokens egen text spåret i Figure 3-9, inte Design Chart 4-2. Beräkningen är egen och ungefärlig eftersom den ignorerar spårradie och avfasning.

Radiella vakuumspår: Design Chart 4-5 har samma mått som ett vanligt statiskt spår Detta är den enskilt lättaste fällan i ämnet. Design Chart 4-5 "For Static Vacuum Seal Glands" (ORD 5700, handbokssida 4-20) har rubriken vakuum, men samtliga MÅTT är identiska med Design Chart 4-1 "For Industrial O-Ring Static Seal Glands" (handbokssida 4-5): spårdjup L, squeeze E i både mått och procent, diametralt spel, spårbredd G (jämfört mot kolumnen utan Parbak-ring), spårradie R och excentricitetskolumnen. För minsta storleken (004–050, W = .070 tum) gäller i båda tabellerna L = .050–.052 tum (1,27–1,32 mm), E = .015–.023 tum (0,38–0,58 mm), motsvarande 22 till 32 procent, och G = .093–.098 tum (2,36–2,49 mm). Konstruktören som väljer Design Chart 4-5 i tron att spårmåtten i sig ger den höga spårfyllnad som avsnitt 3.11.3 kräver får alltså inte det.

Det Design Chart 4-5 däremot ger, och som är den enda parameter som skiljer de två tabellerna, är ytfinheten: 16 RMS på tätningsytorna och 32 RMS på flankerna, mot 32 respektive 63 RMS i Design Chart 4-1. Design Chart 4-5 är alltså vakuumspecifik, men via ytkravet och inte via måtten. Åtgärden för den som konstruerar ett radiellt vakuumspår är därför att inte förvänta sig något vakuumbidrag från geometrin, utan att hålla ytkravet och kompensera på annat sätt (vakuumfett, tandemtätning, materialval).

Skälet till att det radiella spåret faller tillbaka på Design Chart 4-1 anges explicit i handboken, och det är monterbarhet, inte tätningsteknik. ORD 5700 handbokssida 3-20 skriver att spårutformningen för vakuum och gaser i Design Chart 4-2 för de flesta ändamål är en rimlig kompromiss i en face seal, men att den squeeze som det design chartet föreskriver är så kraftig att en male- eller female-spårmontering med samma mått kan bli mycket svår att montera, och att Design Chart 4-1 och Design Table 4-1 därför generellt följs för dessa. Avsnitt 4.3 upprepar samma sak: Design Chart 4-2 föredras framför 4-1 för statiska face seals eftersom det kräver kraftigare squeeze i alla utom de minsta tvärsnitten (.070 tum), men i male- eller female-spår är den squeeze som 4-2 kräver svår att montera. Konstruktionsvalet är alltså: face-type-spår när det går, radiellt spår enligt 4-1/4-5 när montering kräver det.

Squeeze och vakuumfett: hur läckhastigheten faktiskt påverkas Figure 3-8 "O-ring Leak Rate" i ORD 5700 (handbokssida 3-20) visar helium-läckhastighet i cc/sek/lin. tum × 10⁻⁷ som funktion av squeeze i procent (15, 30 och 50 procent) för två kurvor, torr ring respektive ring smord med Dow Corning DC11 vakuumfett. Testvillkoren är angivna i figuren: O-ringens innerdiameter 4.850 tum (123,2 mm), W = .070 tum (1,78 mm), compound B0612-70 (butyl), 25 °C (77 °F) och tryckdifferens 4,1 bar (60 psi). Alla tal nedan gäller alltså detta enda compound under dessa villkor.

Löptexten säger explicit att ökad squeeze minskade läckhastigheten dramatiskt, att smörjning med högvakuumfett också minskade läckaget hos de lätt squeezade (15 procent) ringarna avsevärt, att fettets effekt var betydligt mindre vid 30 procent squeeze, och att effekten vid 50 procent squeeze inte var mätbar. Handboken tillägger att flera andra compounds testades på samma sätt med liknande resultat, men den ger inga sifferdata för dessa andra compounds. Den praktiska slutsatsen är att vakuumfett är en kompensationsåtgärd för spår där hög squeeze inte är möjlig, inte en förbättring man staplar ovanpå en redan hårt squeezad tätning.

Figuren är en kurva och inte en tabell, så följande tal är en avläsning av diagrammet och ska behandlas som storleksordning, inte som tabellerade värden: vid 15 procent squeeze ligger torr kurva nära 9,7 och smord nära 5,0; vid 30 procent ligger torr nära 4,8 och smord nära 3,5; vid 50 procent sammanfaller båda nära 2,5 (samma enhet som ovan). Avläsningen är gjord ur en bildrendering av sidan och är inte hämtad ur någon tabell i handboken.

Formeln för approximativ läckhastighet, med enheter och osäkerhet ORD 5700 avsnitt 3.12.1 (handbokssida 3-21 till 3-22) ger en formel för approximativ läckhastighet genom en O-ringstätning:

L = 0,7 · F · D · P · Q · (1−S)²

Enheterna är handbokens egna och får inte bytas ut: L är approximativ läckhastighet i std. cc/sek; F är permeabilitetstalet i std. cc·cm/cm²·sek·bar och hämtas ur Table 3-19; D är O-ringens innerdiameter i TUM; P är tryckdifferensen över tätningen i lb/in² (psi); Q är en faktor som beror på squeeze i procent och på om ringen är smord eller torr, och som avläses ur Figure 3-11 "Effect of Squeeze and Lubricant on O-Ring Leak Rate" (handbokssida 3-22, y-axel Factor Q från 0 till 2,0, två kurvor för torr respektive smord ring mot squeeze 10 till 50 procent); S är squeeze uttryckt som decimaltal (för 20 procent squeeze är S = 0,20). Handboken varnar uttryckligen att formeln för bekvämlighets skull innehåller BLANDADE ENHETER, eftersom O-ringsdiametrar brukar anges i tum och tryck i psi medan permeabilitetstal brukar anges metriskt, och att faktorn 0,7 är det som löser upp den inkonsekvensen. Matar man in millimeter och bar i formeln blir svaret fel med en storleksordning.

Handboken anger också formelns egen noggrannhet: för heliumläckhastighet ska man räkna med en avvikelse på ±50 procent från det förutsagda värdet, för att täcka begränsningar i testutrustningens noggrannhet, i tillgängliga standarder, och variation mellan provkroppar. Formeln är alltså ett dimensioneringsverktyg för storleksordning, inte ett acceptanskriterium.

Figure 3-11 är samtidigt handbokens kvantifiering av vakuumfettets effekt: det är genom Q som en smord ring skiljer sig från en torr i beräkningen. Exakta Q-värden ska läsas ur kurvan i handboken och återges inte här, eftersom en avläsning av ett diagram inte är ett tabellerat tal.

Ytfinhet i vakuumspåret: Table 3-15 och RMS-reglerna ORD 5700 Table 3-15 "Surface Finish of Vacuum Gland" (handbokssida 3-21) ger ytkrav som skärps med vakuumnivån. Villkoret i tabellrubriken är bärandelen tp > 50 procent. Ytorna A och B är de som markeras i Figure 3-9 "Vacuum O-ring Gland": A är kontaktytan som O-ringen trycks mot, B är spårets flanker.

| Vakuumnivå | A kontaktyta Ra | A kontaktyta Rmax | B spårflanker Ra | B spårflanker Rmax | |---|---|---|---|---| | Vakuum | 0,8 | 3,2 | 1,6 | 6,3 | | till 10⁻⁸ torr | 0,4 | 1,6 | 1,6 | 6,3 | | till 10⁻¹¹ torr | 0,10 | 0,40 | 1,6 | 6,3 |

Enheten anges INTE i anslutning till tabellen, varken i tabellhuvudet eller i löptexten på handbokssidan. Att det rör sig om mikrometer (µm) är en slutsats dragen inom handboken själv och inte en uttrycklig uppgift: handbokens ordlista definierar RMS som ytråhet mätt i microinches, och 16 µin motsvarar 0,406 µm medan 32 µin motsvarar 0,813 µm, vilket sammanfaller med tabellens 0,4 och 0,8 för Ra; dessutom använder handboken µm för Ra och Rt på andra ställen.

Löptexten i avsnitt 3.11.3 ger en enklare tumregel i RMS: ytfinhet på 16 RMS är ganska vanligt, men 32 RMS har också använts med framgång. Detta hänger ihop med Design Chart 4-2:s krav (16 RMS för vakuum och gas mot 32 RMS för vätskor) om man läser 16 RMS som norm och 32 RMS som en sämre men funktionsduglig kompromiss. Notera dock en inkonsekvens i handboken: avsnitt 4.1 knyter 16 rms-rekommendationen uttryckligen till FACE-TYPE gastätningar, medan Design Chart 4-5, som är ett radiellt male/female-spår, ändå anger 16 RMS på tätningsytorna. Det är ingen talkonflikt, men tillämpningsområdet beskrivs inkonsekvent, och den som ska motivera ett ytkrav i en specifikation bör vara medveten om det.

Materialval för vakuum: butyl som förstahandsval, och viktförlusttabellen ORD 5700 avsnitt 3.11 inleder med att butylgummi sedan länge är det föredragna materialet för vakuumtillämpningar: det har en av de lägsta permeabilitetshastigheterna för gaser, låg avgasning och viktförlust, goda fysikaliska egenskaper för en tätning, ett användbart temperaturområde från −54 °C till 107 °C (−65 °F till 225 °F) och god fuktbeständighet. Handboken preciserar också att i compounds med låg viktförlust är den lilla mängd flyktigt material som avges huvudsakligen vattenånga, som sannolikt inte fälls ut på närliggande ytor. Det är relevant där avgasningen inte bara ska vara liten utan inte får lägga sig på optik eller elektriska kontakter.

Table 3-14 "Weight Loss of Compounds in Vacuum" (handbokssida 3-20) mättes på provkroppar cirka .075 tum (1,9 mm) tjocka, vid cirka 1×10⁻⁶ torr, under 336 timmar (två veckor) vid rumstemperatur. Handboken reserverar sig själv med att några av dessa compounds kanske inte längre är tillgängliga, vilket är sannolikt för en utgåva från 2003.

| Compound (Parker) | Polymer | Viktförlust (%) | |---|---|---| | B0612-70 | Butyl | 0,18 | | C0873-70 | Neopren | 0,13 | | E0515-80 | Etenpropen (EPDM) | 0,39 | | E0529-60 | Etenpropen (EPDM) | 0,92 | | E0692-75 | Etenpropen (EPDM) | 0,76 | | L0449-65 | Fluorsilikon | 0,28 | | L0677-70 | Fluorsilikon | 0,25 | | N0406-60 | Nitril | 3,45 | | N0674-70 | Nitril | 1,06 | | P0648-90 | Polyuretan | 1,29 | | S0455-70 | Silikon | 0,03 | | S0604-70 | Silikon | 0,31 | | V0747-75 | Fluorkarbon (FKM) | 0,09 | | V0884-75 | Fluorkarbon (FKM) | 0,07 | | V0894-90 | Fluorkarbon (FKM) | 0,07 |

I samma stycke som talen hör en olöst spänning inom handboken: löptexten anger låg avgasning som ett av skälen till butylens ställning som förstahandsval, men i just denna tabell har butyl (0,18 procent) HÖGRE viktförlust än silikon S0455-70 (0,03 procent) och än samtliga tre testade fluorkarboner (0,07 till 0,09 procent). Butyl är fortfarande lågt jämfört med nitril (3,45 procent) och polyuretan (1,29 procent), men isolerat på viktförlust slår silikon och fluorkarbon butyl. Handboken viktar aldrig sina fem materialparametrar mot varandra i text, så motiveringen för butyl måste läsas som en helhetsbedömning (permeabilitet, viktförlust, mekaniska egenskaper, temperaturområde och fuktbeständighet tillsammans), inte som ett påstående om lägst avgasning. Praktiskt: styr tillämpningen mot minimal avgasning som enskilt kriterium, till exempel i optiska eller analytiska system, pekar denna tabell mot silikon eller fluorkarbon snarare än butyl, men handboken uttalar inte den rekommendationen och den bör stämmas av mot permeabilitetsdata för aktuell gas.

Gaspermeabilitet: vad som styr den, och vad handboken inte ger ORD 5700 avsnitt 3.12 "Gases-Permeability" (handbokssida 3-21) slår fast att alla elastomerer är permeabla i någon grad, att permeabiliteten varierar oförutsägbart mellan polymerer och även inom en och samma polymerfamilj beroende på sampolymerens sammansättning, och att permeabiliteten ökar med temperaturen utan att handboken anger något enkelt samband för hur mycket. Det sista är viktigt i praktiken: en permeabilitetssiffra utan angiven temperatur går inte att använda.

Variationen inom en polymerfamilj illustreras av Figure 3-10, "Effect of Acrylonitrile Content on Permeability of Butadiene-Acrylonitrile Copolymers at 25 °C (77 °F)". Kurvorna visar att permeabiliteten för CO₂, H₂, He, O₂ och N₂ genom nitrilgummi sjunker med ökande akrylnitrilhalt över intervallet 10 till 40 procent, med CO₂ och H₂ genomgående mest genomsläppliga och N₂ minst. Två nitrilringar med samma Shore A och samma dimension kan alltså ha påtagligt olika gasgenomsläpp. Handboken anger själv att figuren kommer från "Gas Permeability of Hycar Polymers" av B. F. Exakta kurvvärden återges inte här, eftersom avlästa kurvvärden inte ska skrivas som tabellerade tal.

Själva sifferunderlaget ligger i Table 3-19 "Gas Permeability Rates", som börjar på handbokssida 3-27 och löper över nio sidor med kombinationer av gas, elastomer och temperatur. Den är inte återgiven här. Tabellens värden är kodade efter ursprung: "I" för NASA/IIT Research Institute, "Permeability Data for Aerospace Applications" (mars 1968); "A" för Atomics International Division/Rockwell International AI-AEC-13145, "Design Guide for Reactor Cover Gas Elastomer Seals" (7 mars 1975, med tillägg ESC-DOE-13245 av 30 september 1978); "DC" för Dow Corning Bulletin 17-158 (oktober 1972); och "P" för Parkers egna tester.

Konstruktionsgrepp som handboken anger specifikt för vakuum och gas Två O-ringar i tandem, i separata spår, rekommenderas av ORD 5700 för både statiska och dynamiska vakuum- och gastätningar. Handboken påpekar uttryckligen att detta är fullt genomförbart vid gas och vakuum, till skillnad från reciprokerande tillämpningar som tätar vätska, där tryckfällor mellan de två ringarna ofta blir ett problem (handbokssida 3-20). Avsnitt 5.31 upprepar samma sak med annan ordalydelse och nämner också risken för tryckfälla mellan de två tätningarna, så åtgärden vid tandemmontering är att kontrollera att utrymmet mellan ringarna inte kan bygga upp ett instängt tryck.

För DYNAMISK vakuumtätning konstaterar handboken att det finns mycket lite data tillgänglig, men att rimligt låga läckhastigheter har rapporterats med två O-ringstätningar dimensionerade enligt de vanliga radiella dynamiska måtten för reciprokerande tätningar. Här finns en olöst intern motsägelse i handboken som måste stå tillsammans med hänvisningen: avsnitt 5.31 (handbokssida 5-48) hänvisar till Design Chart 5-5, medan avsnitt 3.11.2 (handbokssida 3-20) hänvisar till Design Chart 5-2 och Design Table 5-2 för samma råd. Sidan efter avsnitt 5.31 bär rubriken för Design Chart 5-5, "For Reciprocating Vacuum Packing Glands", vilket talar för att 5-5 är den avsedda referensen och att 5-2 kan vara kvar från en tidigare utgåva, men handboken löser inte konflikten själv. Kontrollera därför båda design charts mot varandra innan ett dynamiskt vakuumspår dimensioneras efter någon av dem.

Handboken lyfter också fram sina egna gummi-till-metall-bondade produkter, Gask-O-Seal och Integral Seals, som väl fungerande vakuumtätningar just därför att de kombinerar generös squeeze med hög spårfyllnad och grunt spår (handbokssida 3-20). Det är den konstruktionsprincipen som är det överförbara, inte produktnamnen: dessa är Parker-specifika och motsvarande produkter från andra tillverkare får inte antas ha samma egenskaper utan egen verifiering.

Motstridiga uppgifter inom ORD 5700 som berör vakuumtätning Tre motsägelser inom handboken bör en konstruktör känna till, eftersom de var och en kan leda till att två personer läser samma handbok och konstruerar olika.

Den första gäller butyl mot Table 3-14 och beskrivs i avsnittet om materialval ovan: löptexten anger låg avgasning som skäl till butylens förstahandsställning, medan tabellen ger silikon och fluorkarbon lägre viktförlust än butyl.

Den andra gäller dynamisk vakuumtätning: Design Chart 5-2 i avsnitt 3.11.2 mot Design Chart 5-5 i avsnitt 5.31, för identiskt konstruktionsråd. Se avsnittet om konstruktionsgrepp ovan.

Den tredje är ärvd från ett angränsande ämne men noteras här för spårbarhet eftersom den påverkar spelberäkning även i vakuumspår: fotnoten till Figure 3-2 (handbokssida 3-4) säger att spelet ska reduceras 60 procent för silikon och fluorsilikon, medan not (c) till Design Chart 4-1 (handbokssida 4-5) säger 50 procent för samma sak. Samma handbok, två tal, samma regel, och konflikten är inte utredd här. Använd det konservativa värdet (60 procent reduktion) tills frågan är avgjord mot aktuell utgåva eller mot tillverkaren.

Utöver dessa finns en enhetslapsus i handboken som påverkar hur dess ytfinhetstal ska läsas: avsnitt 5.3 skriver "(Ra = 0.25 to 0.5 mm)" i ett sammanhang där storleksordningen kräver µm. Läs ytfinhetstal i ORD 5700 med enhetskontroll, inte som de står.