Så läses lösningsmedels- och köldmediedata Lösningsmedelsresistens styrs i grunden av löslighetsparametermatchning (Hildebrand/Hansen): ett lösningsmedel vars löslighetsparameter ligger nära polymerens sväller gummit kraftigt, medan ett stort avstånd ger liten svällning. Det ger ett genomgående mönster: polära, lågmolekylära, svagt vätebundna lösningsmedel (ketoner, lågmolekylära estrar, THF/dioxan) är svårast för nästan alla elastomerer, inklusive standard-FKM, medan opolära alifatiska och aromatiska kolväten sväller EPDM och IIR kraftigt men klaras väl av FKM och nitril. Klorerade lösningsmedel är den svåraste klassen för gummi överlag.

Två metodvarningar gäller genomgående. För det första: publika ordinalbetyg bygger nästan alltid på nedsänkning vid rumstemperatur och kan vara optimistiska vid processtemperatur. DuPont skriver själva att ett A-betyg mot toluen vid rumstemperatur i praktiken blir ett C vid 50 °C, där Viton sväller över 24 %. För det andra: en rating gäller en compound-klass, inte ett recept. FKM delas i det här avsnittet upp i standard-FKM (bisfenol- respektive peroxidhärdad A/B/F), högfluorerad "Hifluor"-FKM, ETP-terpolymeren (Viton Extreme) och FFKM, eftersom dessa skiljer sig dramatiskt just i de klasser där "FKM" annars har rykte som universaltätning.

Ketoner och estrar: där standard-FKM är fel svar Standard-FKM (Viton A/B/F samt specialtyperna GLT-S och GFLT-S) sväller över 200 % i metyletylketon vid 168 timmar och 23 °C och är därmed praktiskt taget upplöst, medan Viton Extreme ETP-S sväller endast 19 % under samma betingelser. I Parkers ordinalskala (1 = tillfredsställande, 2 = fair, ofta OK statiskt, 3 = tveksam, 4 = otillfredsställande, X = otillräcklig data) får standard-FKM kod 4 för både aceton och MEK, medan EPDM och IIR (butyl) får kod 1 för båda ketonerna och FFKM kod 1. EPDM och butylgummi är alltså förstahandsval mot ren aceton och MEK bland vanliga elastomerer. Detta är den enskilt vanligaste felkopplingen i materialval: FKM väljs på sitt breda rykte trots att det havererar i ketoner.

EPDM=1, IIR=1, FFKM=1, FEPM/Aflas=2, standard-FKM=4, NBR=4, HNBR=4, Hifluor=2, medan CR, SBR, BR, IR, NR och FVMQ är kod 4 och CSM kod 3. Den kvalitativa slutsatsen (EPDM/IIR bra, standard-FKM dåligt för ketoner) står fast.

För etylacetat är mönstret detsamma men något mildare: EPDM och IIR faller till kod 2 (fair, ofta OK för statisk tätning), FFKM behåller kod 1 och standard-FKM förblir kod 4, med VMQ och Hifluor på kod 2. Chemours anger uttryckligen att standardfluorelastomerer inte är resistenta mot lågmolekylära karbonylföreningar och att ETP-typerna är utvecklade för att ge god resistens mot just lågmolekylära estrar, ketoner och aldehyder.

Aromatiska kolväten: FKM:s hemmaplan Standard-FKM får kod 1 för både toluen och xylen i Parkers ordinalskala, medan NBR, HNBR, EPDM, CR, IIR och de flesta övriga vanliga elastomerer samtliga får kod 4. Detta är den exakta spegelvändningen av ketonfallet. För xylen får även Hifluor-FKM, FFKM och FVMQ kod 1, medan HNBR är kod 4. Toluen ger Hifluor kod 2 och FVMQ kod 2. Trelleborgs guide bekräftar riktningen kvalitativt (FKM och FVMQ god, NBR/CR/EPDM olämplig för toluen/xylen) och är samstämmig med Parker.

En sekundäruppgift anger cirka 24 % eller mer volymsvällning för Viton i toluen vid 50 °C, vilket motsäger bilden av försumbar svällning. Detta värde är inte primärbelagt i en tabell med explicit tid och temperatur och bör betraktas med förbehåll tills det bekräftas i en Chemours- eller Parker-tabell.

Alifatiska kolväten: hexan För n-hexan gäller åter det omvända mönstret mot ketoner: NBR=1, HNBR=1, standard-FKM=1, Hifluor=1, FFKM=1 och ACM=1, medan EPDM=4 och IIR=4. CR, AU och CSM ligger på kod 2, FVMQ på kod 3. Nitril och FKM är alltså utmärkta i rena alifater medan EPDM och butyl, annars allroundval för polära och vattenbaserade medier, sväller kraftigt. Det är samma opolär-mot-opolär-mekanism som gör EPDM olämpligt för mineralolja generellt.

Alkoholer: fluorhalten styr Mot metanol vid 168 timmar och 23 °C sväller Viton A och GLT-S 90 %, Viton B 40 %, och Viton F, GFLT-S samt ETP-S endast 5 %. Fluorhalten avgör alltså direkt hur illa en lågmolekylär alkohol sväller standard-FKM: låg-fluor A-typ är mångdubbelt sämre än hög-fluor F-typ. I Parkers ordinalskala får standard-FKM kod 3 (tveksam) för etanol men kod 1 för isopropanol, medan EPDM och IIR får kod 1 för båda alkoholerna. ACM (polyakrylat) är genomgående kod 4 mot både etanol och isopropanol. Ett vanligt misstag är att välja ACM för dess oljeresistens och förbise dess svaghet mot alkoholer.

Klorerade lösningsmedel: den svåraste klassen För diklormetan (metylenklorid) får standard-FKM kod 2, Hifluor och FFKM kod 1 och FVMQ kod 2, medan NBR, EPDM, CR och IIR samtliga är kod 4. För perkloretylen får standard-FKM kod 1, Hifluor och FFKM kod 1, NBR och HNBR oväntat kod 2, men EPDM, CR och IIR åter kod 4. Bland vanliga elastomerer är alltså högfluorerad FKM och FFKM de minst dåliga valen för klorerade lösningsmedel, med diklormetan som den svårare av de två för standard-FKM. NBR:s kod 2 för perkloretylen ska inte generaliseras till klorerade lösningsmedel som klass.

En viktig brasklapp för FFKM: leverantörsdokumentation anger att FFKM inte kemiskt angrips av många halogenerade lösningsmedel men ändå permeeras och sväller mer av fullständigt halogenerade lösningsmedel och Freon-typer än vad PTFE gör. Svällning är alltså inte alltid liktydigt med kemisk nedbrytning för FFKM. Detta gäller specifikt Freon-klassen: motsvarande sifferbelägg för diklormetan och perkloretylen saknas och bör verifieras mot leverantörsdata innan det används som verdikt.

FFKM och FKM-ETP: eskaleringssteget Viton Extreme ETP-S (eten/TFE/perfluormetylvinyleter-terpolymer) är konstruerad för de lösningsmedelsklasser där standard-FKM havererar: ketoner, lågmolekylära estrar, aldehyder samt starka baser och aminer, tack vare avsaknaden av vinylidenfluoridmonomerer som är känsliga för högt pH. Kvantitativt sväller ETP-S 19 % i MEK mot över 200 % för standardtyper, och 14 % i 30 % kaliumhydroxid vid 70 °C, där standardtyperna är för svällda och nedbrutna för att kunna testas. FFKM har bredast lösningsmedelstolerans av alla elastomerer men är dyrast med stor marginal, får kod 1 genomgående för ketoner, estrar, aromater, alifater och alkoholer i Parkers tabell, och motiverar riktad användning snarare än förstahandsval.

Köldmedier: R134a, R1234yf, R744/CO2 och ammoniak HNBR är branschens huvudmaterial för moderna fordons-AC-tätningar mot både R134a och R1234yf i kombination med PAG- och POE-oljor, typiskt formulerat med låg akrylnitrilhalt runt 17–22 % för köldflex och 70 eller 80 Shore A. Receptet varierar och tillverkarens neddoppningsdata måste kontrolleras separat.

R744 (CO2) arbetar vid väsentligt högre tryck än HFC/HFO-köldmedier, och huvudproblemet är explosiv dekompression: gasen tränger in under tryck och flashar till gasfas inuti materialet vid snabb avlastning. Freudenberg har utvecklat ett tätningssystem för CO2-kompressorer som i läcktest klarat testtryck över 100 bar med ett materialsortiment specificerat från -40 °C till mer än 200 °C. Elastomerer med 80 Shore A uppges klara högtryck upp till 130 bar, med utveckling mot 90 Shore A för extremare tryck. Talet är osäkert och bör läsas som riktvärde.

För ammoniak (R717) är EPDM genomgående betyg A för samtliga ammoniakformer (gas, vätska, vattenfri och vattenlösning). Naturgummi är genomgående betyg D (otillfredsställande). FKM är betyg U eller D (olämpligt) för ammoniak.

Glykolbaserade kylarvätskor EPDM är standardvalet för etylen- och propylenglykolbaserade kylarvätskor och får betyg A. Siffran att EPDM sväller under 5 % i glykol är en sekundäruppgift som inte är primärbelagd och bör verifieras. Det verkliga skälet att NBR undviks i motorkylsystem är temperatur, inte rumstemperatursvällning: NBR:s kontinuerliga tak ligger vid cirka +100 °C med upp till +120 °C endast kortvarigt, vilket är lägre än vad många kylsystem kräver.

Vatten, hetvatten och ånga tvärs materialen Vulkningssystemet, inte polymerklassen, avgör ofta vattenbeständigheten. Svavelvulkad EPDM klarar kontinuerligt upp till +120 °C (250 °F), medan peroxidvulkad EPDM klarar kontinuerligt upp till +150 °C (300 °F) och är uttryckligen rekommenderad för hetvatten och ånga. Peroxidvulkad EPDM anges tåla ånga upp till cirka 400 °F (cirka 204 °C) som toppvärde. Det framgår inte om detta avser kortvarig exponering, så tolka siffran med den reservationen.

Samma logik gäller FKM: bisfenolvulkad FKM avrådes för ångdrift och vattniga miljöer eftersom de joniska tvärbindningarna hydrolyserar, medan peroxidvulkad FKM föredras i ånga och i CIP/SIP-cykler. Dokumentera aldrig ett vattentemperaturtak för EPDM eller FKM utan att ange vulksystem.

Standard nitrilgummi (NBR) fungerar bäst upp till +120 °C och rekommenderas uttryckligen inte för högtemperaturånga. NBR bedöms som olämpligt för all vattenånga. Uppgiften att NBR:s åldringshastighet vid 100 °C är cirka 53 gånger hastigheten vid 25 °C är fysikaliskt rimlig men inte belagd. Verifiera mot ASTM D573-data innan den används i beräkning.

VMQ (silikon) har god torrvärmeprestanda men attackeras av het ånga: ånga över cirka 120 °C kan orsaka hydrolys och nedbrytning, alltså nära 130 °C lägre än materialets torrvärmegräns. Både den exakta 120 °C-siffran och det övre torrvärmetalet varierar, så fastställ dem mot ett tillverkardatablad innan de anges som skarp gräns.

En kvantitativ vatten- och ångöversikt (betygsskala A = mycket god, B = god, C = begränsad, U = olämplig) ger följande bild. I vatten till +80 °C ligger EPDM på A, VMQ och NBR på B, FKM på B. I vatten till +135 °C ligger EPDM på A, VMQ på A, NBR faller till U (olämplig) och FKM till C. I vattenånga under +150 °C ligger EPDM fortsatt på A, VMQ faller till B, NBR och FKM till U. I vattenånga över +150 °C faller även EPDM till B, medan VMQ, NBR och FKM samtliga ligger på U. I vattenånga (som gas) under +140 °C gäller samma bild som för ånga under +150 °C: EPDM A, VMQ B, NBR och FKM U.

Detta stämmer med att EPDM är beständigt mot vattenånga upp till +150 °C, med krav på specialkompound däröver, och att NBR är olämpligt i ångmiljö.

Dricksvattengodkännanden: WRAS, KTW-BWGL och NSF/ANSI 61 Tre regionala godkännandesystem styr icke-metalliska material i kontakt med dricksvatten: WRAS (Storbritannien, baserat på BS 6920), KTW-BWGL (Tyskland) och NSF/ANSI 61 (USA). BS 6920 provar tre pelare: kemisk extraktion av skadliga ämnen, organoleptisk bedömning av smak- och luktpåverkan, samt mikrobiell tillväxt via EN 16421.

Ett avgörande förtydligande för spårbarhet: WRAS-godkännande gäller enskilda produkter eller material, inte en tillverkares hela sortiment. Kravet är compound-specifikt, inte leverantörsgeneriskt. VMQ, EPDM, NBR och FKM listas samtliga som godkända upp till 85 °C i den sammanfattande tabellen (en WRAS-testtemperatur, inte materialets fysikaliska temperaturgräns). För tätningar räcker det inte med den kemiska, organoleptiska och mikrobiella provningen: samtliga tre scheman kräver därutöver mekanisk tillförlitlighetsprovning enligt EN 681. Ett material som klarar dricksvattenprovningen är alltså inte automatiskt godkänt som packning.

Explosiv dekompression: NORSOK M-710 och ISO 23936-2 NORSOK M-710, harmoniserad med ISO 23936-2, definierar provning av rapid gas decompression (RGD), samma mekanism som CO2-fallet ovan men i olje- och gaskontext. Standardprovbetingelserna är O-ringstvärsnitt 5,33 mm, testgas 90/10 mol% metan/koldioxid, 100 °C, 150 bar (15 MPa), dekompressionshastighet 20–40 bar/min och åtta tryckcykler från 150 bar till atmosfärstryck med en timmes vila mellan cyklerna.

Varje O-ring skärs i fyra radiella sektioner och bedöms visuellt under minst 10x förstoring på en skala 0–5, där 0 är inga inre sprickor och 4–5 räknas som underkänt. De fyra sektionsbetygen kombineras till en fyrsiffrig kod där 0000 är bäst och det enda godtagbara för kritiska applikationer. Vilka specifika FKM-, HNBR- och FFKM-kvaliteter som faktiskt når 0000 kräver tillverkarspecifika testcertifikat och tas inte upp här.

Som allmän konstruktionsrekommendation för CO2-haltiga gaser i sårbara elastomerer anges dekompression inte snabbare än 0,35 MPa/min (50 psi/min).

Materialtemperaturenvelopes (Trelleborg, torrvärme) Torrvärmeenvelopes, angivna som kontinuerligt intervall med kortvarig topp inom parentes: NBR -30 till +100 °C (+120 °C kortvarigt), HNBR -30 till +140 °C (+160 °C), EPDM peroxidvulkad -45 till +150 °C (+175 °C) och svavelvulkad -45 till +130 °C (+150 °C), FKM -20 till +200 °C (+230 °C), VMQ -50 till +175 °C (+230 °C), CR -35 till +90 °C (+120 °C), IIR -40 till +110 °C (+120 °C) och FFKM -25 till +240 °C (specialkvalitet +325 °C).

VMQ-talen motsäger delvis ett intervall på -60 till +250/+300 °C och ska läsas som spridning, inte som en fastställd envelope. Riktvärdena ovan är riktvärden, inte skarpa gränser. FKM:s generella torrvärmeintervall -26 till +205/230 °C är förenligt med intervallet -20 till +200 °C ovan.